Är utseendefixering ett beroende?
Jag har fan funderat på det, för jag sa bara för någon dag sedan att jag hade bestämt mig för att sluta använda mitt löshår, men kunde jag det då?? NEJ! redan dan därpå var jag tvungen att sätta i löshåret...
Jag käner mig liksom inte fin utan det. Om man tänker efter så är ju jag jävligt fake, jag har löshår och sminkar mig som fan. Ingen ser mig som jag igentligen ser ut, för jag vill inte att någon ska se det. Jag gömmer mig liksom bakom en massa saker för att jag ska känna mig fin. När har man egentligen gått för långt? Jag vet inte om jag har det, för jag vill nästan inte ens visstas med dom alldra närmaste utan att jag måste vara tillfixad. Det är lite deprimerande att det ska behöva vara så, men jag kan liksom inte göra nått åt det. Kan, kan jag väll men vill jag det? Ja kanske.

Jag har nog ganska dåligt självförtroende... Jag är inte nöjd med någonting jag gör. Jag är faktiskt ganska ful har jag inset, jag har ärr från gamla finnar i hela ansiktet, på armar och rygg. Jag har en massa finnar och en ful näsa... Jag har små bröst och börjar fan på att få ölmage :'( Jag har inga muskler eller kondition kvar för jag har inte tränat efter någon ordning. Jag har fan inte ens nå fina kläder...
Och så har jag världens sötaste och underbaraste pojkvän! Vad ser han i mig egentligen?? Det förstår inte jag.

Jag önskar att allt var som när man var liten, då ingen brydde sig om hur man såg ut man kunde bara vara som den man var och man blev accepterad.