Jag vet inte ens om jag ska vara glad eller ledsen...

Idag träffade jag en person som det var länge sedan jag träffade. Eller länge sen och länge sen, det var länge sedan vi umgicks. Han ska alltid visa sig så cool inför sina vänner, så när jag träffar honom är han bara otrevlig och spydig. Men inte idag, idag var han jätte glad och trevlig. Han var nog den enda som inte skämtade om min rumpa, han var nog den enda som inte klämde mig på armen för att reta mig för att jag är klen, han var nog den enda som inte tog bilder när jag var ofixad, han var nog den som bad mig mest att stanna när jag vart arg och skulle gå. Han hade inte gjort någonting elakt mot mig men han var den som bad mig att stanna.

När vi skulle kika film var det du som sa att jag kunde ligga i ditt knä när jag inte fick plats i sängen. Du la dig frivilligt bredvid mig när vi skulle se nästa film. Och jag vart så glad när du tackade för att jag hade strykigt dig över ryggen under filmen. Det var inte ett spydigt tack, det var ett glatt tack som visade att du uppskattade det. För det gjorde du va? Jag låg så nära dig, så nära att jag kunde känna doften av din goda parfym. Jag ville bara hålla om dig, få allt som det var förr. Men det kunde jag inte. Detta var en jättebra kväll, varför gatt den ta slut...?

Nu sitter jag här, i min lägenhet, och vet inte om jag ska vara glad för att vi är väldigt goda vänner. Eller om jag ska vara ledsen eftersom vi inte kommer att vara mer än väldigt goda vänner.


Tomorrow never comes until it's too late