20 december
Kategori: Allmänt
Jag hade verkligen velat träffa Sebban idag när han fyller år och allt. Visst han tackade för presenten men jag hade velat träffa honom, prata med honom... Men han hade inge intresse av att bjuda med mig. Hade jag frågat så hade han antagligen sagt att jag hade fått komma, för han verkar ju inte ha något emot mig. Men jag vill inte vara den som tränger mig på. Hade han verkligen velat haft mig där hade han sagt det.
Jag mår så dåligt. I tisdags vart jag så stressad och ledsen över ingenting. Men jag kände redan på jobbet att något var fel, så när jag kom hem la jag mig bara på sängen och grät. Och jag grät och jag grät tills jag inte kunde andas. Då ringde jag Sebban, och han kom över på e gång och tröstade mig. Han hörde av sig hela kvällen för att se till att jag mådde bra!
Men allting är så hemskt. För jag försöker att komma över honom, komma över att det inte är vi två längre. Det är svårt att komma över, men det har aldrig varit så här svårt. När Josef lämnade mig visste jag på en gång att det var slut, inge tal om saken. Jag var arg på honom för allt elakt han hade gjort. Visst det tog lång tid, men jag förstod på en gång att jag var tvungen att gå vidare. Men Sebban gjorde inge fel, han kände bara inte vad jag kände.
Jag har levt i en fantasivärld där det aldrig riktigt tog slut mellan mig och Sebban, jag har nog trott att vi skulle kunna bli tillsammans igen, någon gång. Det har varit som att försöka sörja en död som fortfarande finns kvar, som finns där hos dig. Han är liksom inte riktigt borta medans alla andra säger att han är det. Jag tror att verkligheten har börjat att komma ikapp mig nu. Det är nog därför jag bryter ihop, därför jag gråter, därför jag är stressad hela tiden. Men jag vill inte, jag vill leva i min fantasi, i min lilla säkra bubbla. Men tyvärr tror jag att min säkra lilla bubbla har spruckit, och jag är blottad för en helt okänd värld, en ensam värld...
Jag är en trasig docka som ingen vill leka med.