Blazing

Åh dom senaste veckorna har inte varit så himla enkla... Jag har känt så länge att Sebban inte har orkat med mig och han hade aldrig tid med mig. Men jag ignorerade det för att jag verkligen ville att det skulle funka mellan oss. Men så kom den kvällen då jag, Blå och Ers drog på Knuten för att ta oss en öl och cider, jag och Sebban småtjafsar och jag får ett utbrott och tar upp allt som jag har hållt inne och han blev nog ganska överraskad på min reaktion. Den kvällen slutade med att jag tog några cider till och gick sedan till Ers och drack lite vin också. Jag grät i princip hela den kvällen. Jag sov själv i min lägenhet den kvällen.

Dagen efter skulle jag gå till Sebban så att vi kunde prata ut om detta. Men från första stund jag vaknade visste jag att det var kört, jag kunde inte rädda detta. Så jag grät lite till. Men när jag gick dit så var jag mest nervös men jag trodde det skulle gå bra, jag hade väll intalat mig själv att det fanns lite hopp. Men det gjorde det inte. Jag hann i princip bara sätta mig i soffan så började jag grina. Men vi pratade om allt och bestämde oss för att gå skilda vägar. Så det var bara att packa ihop mina säker och flytta hem till min lägenhet igen. Efter ca 5 månader i Sebbans lägenhet så skulle jag flytta tillbaka till min lilla ensamma lägenhet. När Sebban hade skjutsat hem mig och lite av mina grejer lägger jag mig på sängen och börjar grina hysteriskt för då inser jag att jag aldrig mer kommer att få sova bredvid honom, aldrig mer pussa på honom, inget. Han lämnade mig där ensam i ett mörkt och kallt rum fyllt av sorg. Så jag ringer Malin och jag får komma över till henne, jag springer dit medan jag fortfarande grinar hysteriskt och hon håller om mig och lyssnar på vad jag har att säga. Hon sov hos mig den natten, jag hade aldrig klarat det själv. Så tack!<3

Jag har varit riktigt nere dom senaste dagarna, har börjat grina på bara tanken att gå till Sebban för att hämta resten av mina saker. Jag håller typ på att få magkattar så jag får sjukt ont i magen om jag äter nått och knaprar mest bara på mina Novaluzid. Har fått sjukt mycket munsår också, och det är väll för all stress så jag känner mig riktigt kass. Men jag har försökt att inte visa det för någon. Jag grät senast för drygt 3 timmar sen, men när jag stod i badrummet och fixade håret så hände något, min sorg gick över till ilska och jag började skrika och slå näven i väggen. Sen tog jag fram saxen och klippte av mig luggen, och med luggen försvann min ilska. Jag vart som en ny människa, gladare! Så jag skyndade mig att byta musik, jag satte igång dubstep istället för min lista med RnB som har spelats så länge, och jag kände mig glad! Visst jag saknar ju fortfarande Sebban men jag grinar ju inte hysteriskt så fort det är något. Men jag kommer ju att kunna umgås med honom ändå, för vi är ju vänner. Jag vet att jag säkert kommer att bli ledsen igen och sakna honom som en tok men detta är ett litet steg på vägen mot mitt mål!

Hörs HEJ
Kramiz Jossan